Fotogalleri

I årets adventskalender finns återigen en hel del minnen, berättade av folk i Nästansjö och byarna runt omkring. Liksom förra året gör dessa minnen inte anspråk på att vara hela sanningen utan minnen är minnen. Vissa uppgifter i denna kalender kan till och med motsätta varandra men ta det för vad det är så hoppas vi att ni har behållning av er läsning!

I slutet av 50-talet när syjuntan hade träff på Bygdegården bestämde deltagarna att det skulle köpas in en dopskål och ljusstakar i silver att användas av Nästansjöbor vid dop. Byborna startade en insamling för dessa ändamål. 1957 köptes skålen in och 1958 ljusstakarna.

Tanken var att det skulle byggas en kyrksal i källaren på Bygdegården. Tiden gick och planerna för kyrksalen rann ut i sanden men dop silvret finns fortfarande kvar i byn.

Genom tiderna är många döpta i byn, en sommar var det trippel dop.

Ljusstakarna används också vid byns julotta.

Finns intresse av att döpa i Nästansjö och låna dopskål och ljusstakar hör av er till hemsidan.

Fotograf: Maria Göransson

Vår släkt kom hit i början av 1900-talet. Morföräldrarna flyttade hit och satte upp husen. Morfarn kom från Nästansjö och mormor från Sjöberg. Först bodde de uppe i byn i Heligfjäll ett tag men sedan flyttade de hit. Mamma var piga i Råsele ett tag men i stort sett bodde hon här hela tiden. Ungefär 1930 tog mamman över tillsammans med sin man som hade varit fosterpojke hos Daniel Viberg, storbonden i byn (han hade som en herrgård i dåtidens sätt att räkna.) Det bodde folk i alla gårdar när vi var små. Ett femtiotal var det nog i alla fall.

Posten kördes från Nästansjö. Först hade vi en postlåda vid nuvarande korsningen Västanbäcksvägen (fast då fanns inte vägen till Västanbäck utan skulle man till Västanbäck var det att gå och gångstigen gick rätt över gården här. Västanbäckvägen är inte så gammal alls.) till att börja med. Vi och Arne Eriksson hämtade posten där. Men på 40-talet fick vi hämta post hos Jonas uppe i byn. Morfar hade tidningen, Kuriren. Åhlen och Holm och Oskar Aren var postorderkataloger.

Nasara gick runt i gårdarna på den tiden och sålde allt mellan himmel och jord. De hade nå hemska kappsäckar. Synålar, sytråd, hårnålar, tyger ja allt, hade de med sig! Förstå vilket liv de hade. Dessa hemska väskor och på cykeln! Jag minns när de for uppför backen här, det var en nasar som var alldeles krokig över cykeln. Ett tag var det två gubbar som följdes. Dövurmakarn och en till, från Laxbäcken eller därikring hördes de komma. De drog en cykelkärra på sommarn. VI hade två tamkråken och när de hade parkerat cykelkärran här utanför en gång över natten vart de förbannad när kråkorna skitit på cykeln när de kom ut nästa morgon. De låg ibland flera nätter här. De reparerade klockor också. Det har varit många nasara man minns till. Det var en stor och kraftig som hette Henriksson. Han låg också över och drog många historier. Han var rolig. Han hade varit rallare på inlandsbanan och hade mycket att berätta. Rolén som bodde i Nyluspen tog över efter urmakarna. Ännu längre tidigare fanns Eriksson, Gammeriksson.
Nog fick de sälj, nasara. Det var ju långt till handlarna, fanns ju butik i Nästansjö men det var ju ändå mycket saker nasara hadd som folk behövde.

Sträng-Lasse som gjord vispar och sådant gick också runt i byarna. Han bodde nere i Golisen hos Artur Näslunds när han var här i trakten. Sedan utgick han därifrån och for runt i husen. Han gjorde det folk behövde, mest vispar och annat. Han hade ett stort sortiment.

Affären här i byn var en privat. Det var Herman Persson som hade affär. Han började nog tidigt. Det var ingen stor affär, bara ett litet kyffe i ett litet rum på övervåningen. Det nödvändigaste fanns. Behövde man något annat for man till Kooperativa i Nästansjö. Vi var ändå dit emellanåt.

Telefonväxeln var däri Albert Johanssons. Om någon ville något skickades barnen i gården med bud.

Vi har varit skogsarbetare. De flesta från byn jobbade i skogen. Mest var vi uppe i Grannäs. Eljest var man lite här och var, eftersom det fanns jobb. Svaningen i Jämtland var vi bland annat. Vi var några från byn som for dit.
I Grannäs var det flera lag ibland. Vi högg helvintrarna. Jag har varit i flottningarna på Vojmsjön på vårarna. Landrensning, kallades det. Virket som fastnat längs stränderna skulle in i nota. En del gick på land och andra satt i båtarna. Två båtar hade länsen (timmernoten). Vi var ett ganska stort lag, kanske runt tio personer. Flera från Heligfjäll. Kanske två tre veckor, ibland var det flera lag. Annars var det sommarhuggningar och plantering på somrarna.

Vi gick skola i Nästansjö. En del gick i byn men Stig, jeg och Nisse gick i Nästansjö och var inackorderade. Vi var där hela tiden. Sex terminer. Vi gick hem ibland på helgerna. Det var fler från byn som gick skola i Nästansjö.

Det har var som dåligt med fiskevatten här.. Ja, det var ju Krokbäcken förstås. Vi gick nog ett par gånger i veckan och fiskade och blev aldrig utan. Det var stenbit´n vi fick. Det är mycket sämre med fisk nu. Någon gång var vi upp till Heligsjön på somararna men inte så ofta.

Vi brukade jaga fågel när vi var runt tjugo år. Vissa år fanns det gott om fågel. Jag tror att det har funnits hund på gården jämt. Ingen älgjakt från början.. kanske på 60-talet någon gång började vi jaga älg. Från början var det inte så mycket älg men sedan vart det gott om älg.

1951 gjordes vägen till Grannäs. Adrian Strömqvist bodde där. Han körde med hästen till byn för att handla och hämta posten.

Uppe i byn var det en liten väckelse. De höll till uppe i Jonas. De var pingstvänner. Prästarna från svenska kyrkan hyrde in sig i skolan ibland och hade möten. Det pågick även under tiden medan de höll skola i huset. Lärarinnan hade alla barnen från ettan till sexan. När de började sjuan sa folk att hon lärarinnan, Olga Ramstedt, var duktig för barnen som gått skola här i byn kunde samma saker som barnen som gick skola i Nästansjö (där det bara var två klasser i samma klassrum).

Lapparna kom på hösten, ungefär den här tiden (november), när de buffrade ren ner till skogen där de skulle stanna under vintern. Beförningsleden gick över Heligmyran och ner mot Nästansjö och sedan hitanför Lia och ut på Nästansjön. De stannade till någon gång och sov här i huset och lagade mat. Då var det trångt här inne. Renarna var det fullt av häri åkern. Det var ganska tjockt… det var nog flera tusen renar. De måste väl ha buffrat tillsammans.. Jag minns bara till att de stannade här en gång. Inte fick de vara bekväm, lappen. De hade bara skidor att färdas på. De hade mycket hundar i olika färger.

När jag var liten kunde man stå på bron och höra hundarna skällde och lapparna gocke. Då visste man att lapparna var på väg. Samer är allihop. Vi sa lappar, och med det menade vi de renskötare som kom med raiden.

Hela norra Sverige var indelat i lappskatteland som olika familjer ägde. De skulle betala skatt till staten för sitt område. Det här är Heligfjälls lappskatteland (Krim, Grannäs, Västanbäck och Heligfjäll). Siste ägaren hette Nils Arvidsson. Lappskattelanden gällde ända till 1928 när de förklarades olagliga och staten beslagtog all mark.

Runt omkring Heligfjäll finns flera lappvallar. Man kan än idag se att det är öppna ytor där renarna samlades för bland annat mjölkning. Gammvallmyra vid norrändan av Heligfjället vid Krokbäcken, på Slätta och vid Heligsjön är några av dem.

Vilhelmina norra sameby är indelad i Marsfjällsggruppen och Vardofjällsgruppen. Det ar Marsfjällsgruppen som passerade här med renarna. Flera familjer. De bodde här hos oss när de passerade. Ibland kunde det bli uppemot en vecka. Det var renarna som styrde allt; när de började vandringen, hur länge de stannade o s v.

Farfar, Jonas Nilsson, köpte alltid en eller två slaktade renar när lapparna passerade och bytte mot boende och lagad mat. Jag minns en gång när skulle de hämta slaktkropparna då märra gick ner sig i revlen på Heligmyra. Många från byn hjälptes åt och märra klarade sig. I gammstugan bodde vi i sovrum, kök och kammare. När lapparna kom fick de ta sovrummet och familjen vår flyttade in i kammaren. ”Så tungt arbete som de har, så ska de få bästa sängarna” sa mamma. Mamma var hemma, pappa i timmerskogen.

Jag minns en gång när lapparna kom, de satte sig innanför dörren (enligt sed, man gjorde så tills man blev inbjuden i huset. Den seden finns för övrigt fortfarande i kåtorna). Hundarna hade lagt sig att sova på lassorna innanför dörren. Hundarna sov eftersom de var så slut på och då fick vi barn inte leka med dem. Mamma var på väg till ladugården och hon undrade vad hon skulle bjuda på, gröt eller fläsk och perän. Gröten är ingen ”bi-mat” (mat att bi på, alltså mat som håller en mätt länge) sa äldsta samen. Så mamma ställde sig och koka perän och stekte fläske innan hon gick till ladugården.

Det var bara när de for ner före jul som de kom och sov över här. På vårarna passerade de bara snabbt.

Namnet Heligfjäll är samiskt, det är en direktöversättning från samiskans Eejlesvaartoe. Renbeförningen passerade nedanför offerstenen. Offerstenen och den samiska religionen var inget man pratade om. Den samiska religionen handlar ju mycket om naturen och hur allt blivit skapat. I den kristna traditionen sågs den samiska religionen som hokus pokus så samerna pratade inte öppet om sin tro och gör det inte än i dag.

När jag var liten tog pappa med mig till offerstenen och visade den. Han förstod vad stenen stod för men sa att man ska vara tyst om den och inte berätta. Så det gjorde jag inte heller.

Olika kristna församlingar hade stugmöten här i byn när jag var liten. Man gjorde bänkar av plankor och samlades i och utanför olika hus. Det var Missionskyrkan, Frälsningsarmén, Pingstförsamlingen och Svenska kyrkan som hade stugmöten och symöten. När jag var en tretton, fjorton år var Börje Nygren präst. Det var bensinransonering 1955 och det var bara präster, sjukvårdspersonal och polisen som fick ut bensin. Jag åkte med prästen hit på symöte och då fick jag träffa mamma också. Om det var nå´t möte i byn så gick man dit oavsett vad det handlade om. Det var bara så.

Jag hann gå skola i Heligfjäll tre år. Min farfar Jonas August Nilsson var med och byggde den 1903 Det var han och en till från Siknäs. Det var så han kom hit och träffade min farmor Evelina Paulsson Edman. Allt skolmaterial förvarades i ett skåp. Det var inget slöseri utan vi var tvungna att vara rädda om sakerna. Men det var ju så på den tiden.

Min farfar delade ut posten här i byn. Först körde han posten med hästen som hette Kila. Det var en liten mörkbrun häst och han hade körkskrinda (rissla) efter hästen. Kila var så klok så hon visste var hon skulle stanna. Farfar hade ett skåp på väggen, hemma i huset, med fack. Han tog upp posten ur postväskan, som var en svart läderportfölj, och sorterade in i postfacken. Folk kom ofta in och satte sig och väntade medan farfar delade in i facken. När han var klar tog han posten ur varje fack och gav till den som skulle ha den. Kvällen innan var man tvungen att skriva postbok. Där skrev man in och utbetalningar på alla värdeförsändelser. På slutet brukar vi gå över och hjälpa farfar med det för han blev så skallerhänt. Farfar fortsatte hämta posten i Nästansjö ända tills bussen tog över posten.

När vägen kom till Heligfjäll skaffade sig farfar en motorcykel. Han visste till att börja med inte hur han skulle stanna den utan gatt köra in i en grusgrop för att få stopp på motorcykeln. Den gången kom han kom hem full med skråmor. När vi flyttade hit 1946 flyttade han och farmor in i bakestugan. Det var bara ett rum i stugan och är han behövde reparera mc:n tog han in den i huset och skruvade i det enda rummet. Han provstartade den också där inne. Det var lite andra tider då…

Mina föräldrar flyttade en hel del innan de hamnade på den här gården. Inez föddes -15 på Vojmsjölandet och Olle föddes -18 då familjen bodde i Iliden och när Sten föddes 1920 bodde de på Vojmsjölandet igen (däri morfars, Skarpbränna). Moster Kristina och Seth Ramstedt kom flyttande dit och då blev det så mycket folk på gården så då flyttade farsan och morsan och hyrde in sig i Jönkes (Jöns Olsson och Anna som var Bo och Svea Näslunds morföräldrar), nedanför Baltsars (N Siksjönäs). Sedan köpte de en tomt (nuvarande Seth Ramstedts) av Hjalmar Karlsson och Maria i Golisen. Farsan byggde gammstugan och ladugården som fanns där innan. Lisa var född -22 och Gustav var född -24 och de var födda i Golisen. Sedan kom Kristina och Seth Ramstedt flyttande dit och föräldrarna mina köpte den här gården där jag nu bor av Vilhelm Ahlenius. 1930 flyttade de hit till Heligfjäll.

På stället där Elin Löfgren bor nu (Ellas, tidigare Rickard Edmans) bodde först Mattes (Mattias) Pålsson (pojken hans var Erik Pålsson som hamnade i Marsliden sedan). Nere vid vägen stod på den tiden en liten eländig timmerstuga. Jag vet inte riktigt när Rickard flyttade dit men när mina föräldrar bodde i Sethes bodde i alla fall Rickard Edman med familj i Ellas. Gammstugan var så dålig så karlarna i byn, Herman Bergström och Jonas Nilsson och andra Heligfjällar´a, i början av trettiotalet hjälptes åt att hugga skog och timra upp en ny stuga åt Rickard Edman så att barnen skulle få ett bättre hus att bo i.

När jag var liten såg Heligfjäll ut ungefär som idag. Egentligen är det bara Olles gård som har kommit upp sedan jag var liten. Affär hade Herman Persson hemma i sitt hus (nuvarande Violas och Egils). Utvändigt ser huset likadant ut än idag men invändigt är det ombyggt lite. Där fanns i stort sett allt. Dagligvaror som mjöle´ och bröe´, ja sådant man behöver.
Hemma hade vi ladugård med tre, fyra kor, häst, kalv, gris och höns. Ibland hade vi två hästar.

I Heligfjäll var det ungefär 10 gårdar med kanske fem, sex i varje gård på den tiden. Innan det vart skiftat bodde en del närmare inpå varandra, mitt in i byn. T ex Jakobsönernas föräldrar men det när det blev skifte flyttade de dit de bor nu.
Skolan byggdes … bra no´ tidigt. 1935 flyttade Olga hit och började hålla skola och då hade det funnit skola ett bra tag innan dess. Vi var nog en tolv, tretton barn på skolan när jag gick där. Farsan tyckte att jag var för liten att gå till skolan när jag skulle börja första klassen så han nekade honom att börja det året. Det blev en väldig cirkus och det var nästan tal om att skicka hit myndigheterna och hämta honom och skicka honom till Siknäs men han fick till slut börja ett år senare.

Ingenting var gratis i skolan. Man var tvungen att betala bläck, och pennor och radergummi och böcker. Hade man inte råd så gick staten in och bekostade det man behövde, men inte om barnen bodde hemma. Flera barn i Heligfjäll fick åka iväg och gå skola i Nästansjö och då betalade staten det de behövde: ”statsbarn”. Även fast det fanns skola i Heligfjäll. Herregud, vad det var synd om dem! Det var nog besvärligt när deskulle iväg och gå skola i Nästansjö. Alla var inte så snälla mot dem som bodde inackorderade.

Jonas Nilsson (Gunnels farfar, hennes pappa var fosterpojke hemma hos Jonas och Evelina) var postkörare. Han hämtade posten måndag, onsdag och lördag (inga fria lördagar på den tiden) i Nästansjö. Han körde häst på vintern och cyklade på sommaren. När det blev väg köpte han motorcykel men någon bil skaffade han inte. Det var en bra bit in på 50-talet han höll på med postkörningen. Bara lärarinnan och Herman Bergkvist hade postväskor men vi i byn hämtade hemma hos honom. Jag minns vad förbannad han var när flera i samma gård skrev efter Priskuranten i sitt eget namn så ibland fick varje gård flera likadana kataloger. Det blev tungt nå´ fruktansvärt när han skulle hämta dem och han var ju skyldig att frakta all post som komme´. Han delade ut post i Golisen också. Grannäsar´a hämtade också hos Jonas. Jonas Nilsson hade jordbruket vid sidan av.

Vägen blev färdig hit till byn 1947. Det var under krigsåren så det tog en himla tid innan den blev klar. Jag minns skogsvägen från Nästansjö (som fortfarande finns kvar bitvis) där folk körde häst. Det var som mycket mer rörligt förr i tiden. Vägarna var dåliga och svårare var det att ta sig fram och ändå var det som om det var mer rörelse förr. Mycket mer skogsarbetare som for omkring bland annat.

I Grannäs var vi i flera vintrar och jobbade i skogen. Som mest var det fyra kocklag och 20-25 man i varje kocklag. Jag körde med hästen. 1950, när de bröt vägen åt Grannäs, körde vi fram timret till vägen. Innan hade vi lagt det på Ängesbäcken så att det flottades iväg.

Telefonstation var däri Alberts (Ivan Johansson). Tre stycken som hade telefon privat: lärarinnan, Herman Bergström och Jonas Nilsson. Det fanns bara tre telefoner hitom Nästansjö, i Golisen fanns inga. Från början var telefonstation i Daniel Vibergs men sedan flyttade de den till Alberts. Förmodligen för att de vart för lite folk däri Daniels.

Jag minns när jag var liten, vi satt och lyssnade på berättelserna som gammfolket. Man skulle ha lyssnat bättre..

Jag har jagat älg i Vojmsjö-laget sedan -52 (två höstar före var jag på Heligfjällskogen). Vi var sex i laget. Sten, Olle, Helmer (svågern) och några till. Inga jänten jagade på den tiden (nu är det ju många) och det var ju inte så många som jagade på den tiden överhuvudtaget. Det fanns inte så mycket älg. Första året jag var med och jagade på Heligfjällskogen 1950 jagade vi över ett enormt område och Nils Strömqvist sköt en oxe. Året därpå sköt vi inget. Det var så dåligt om älg. Det var en sevärdhet att få se en älg. När det började bli kalytor ökade älgstammen så på 80-talet var det nedlusat av älg. På 40- och 50-talen var björn var nästan utrotad men nu är det ju ganska gott om den också.

En speciell händelse jag minns var 1951 på julkvällen. Det vrak ner nåt omåttligt med snö (60-70 cm) och sedan började det regna. De kom med väghyveln men den orkade inte ta sig fram i backarna här uppe. Tore Danielsson från Golisen var tvungen att komma med skyfflen och skotta så att väghyveln skulle ta sig fram. Samma åt var vi efter Lill-Ängesbäcken så efter jul var de tvungen att styra upp vägen med en schakttraktor för lastbilarna hade ju ingenting att komma med mot den snömängden. Alla vägar i skogen skottade bröschlarna upp för att vi skulle ta oss fram.

Krim är ju gammalt. Ett tag var det en faster åt pappa som bodde i Krim. Föräldrarna åt Erik Jonsson (som bodde här i Heligfjäll ovanför Jakobsönerna) och Oskar Jonsson (som bodde på lägdan i Golisen- maskinhallen) och Jönkes Anna (Sveas mormor) bodde där. Det fanns en gård i Krim och en i Grannäs. Erik Jonsson var den sista som bodde i Krim. Det blev besvärligt för ungarna när de skulle vara i skolan så då köpte de och flyttade till Heligfjäll.

Adrian Strömqvist och Beda bodde i Grannäs och flyttade därifrån på våren 1950. De hade flyttat till Grannäs kanske i början av 20-talet. De flyttade till Heligfjäll. På hösten byggde skogsbolagen vägen till Grannäs. Nog var det lite ironiskt allt… Skogsbolaget renoverade upp lillstugan och sedan flyttade de tillbaka dit till den stugan. Adrian och Beda bodde nog där till in på 60-talet. Sedan flyttade Erik Jakobsson och Dagny dit och bodde där.

Det var mycket dans förr i tiden. De drog ihop till dans i gammkornla´ern. I slutet av 30-talet byggde de en dansbana hitom Västanbäckvägskälet inne i skogen. Jag minns när de byggde den. För det mesta var det Runo Eriksson, Stellan Bergström och Simon Gustavsson som spelade. Dragspel var det som gällde. Det blev dans när andan föll på. Ibland nästan varenda helg och ibland längre emellan. Förutom Heligfjällarna kom folk från Golis, Siknäs och Västanbäck. Ibland var det rent mycket folk. Det hände ibland på vintern att de hyrde in sig i sommarstugor eller andra hus som stod tomma. I början av 50-talet fick vi överta skolan (1952 på första maj hade vi första dansen däri skolan) och då blev det dans även på vintrarna. Skolan lades ner när skolskjutsarna kom igång.

Adrian och Beda Strömqvist bodde i Grannäs. Beda var syster till Artur Näslund. De bodde först i storstugan eftersom de var arrendatorer först. Sedan flyttade de till lill-stugan när Erik och Dagny (morsan min) kom till Grannäs som arrendatorer. De hade en ko kvar i ladugården tillsammans med Dagnys och Eriks kor. De bodde kvar i Grannäs tills de blev pensionärer. De hade två barn som jag minns. En var Ivan Strömqvist och sedan minns jag också Gustav Strömqvist. Han provade på timmerhuggning på Vojmsjölandet och tyckte att det inte var något att leva på så han sa att han skulle flytta så långt söderut som möjligt! Han flyttade till Helsingborg sedan så det kan man ju tycka är tillräckligt långt söderut…

Erik och Dagny kom som arrendatorer till Grannäs 1950 eller 1951 och bodde till 1967. De hade fyra, fem kor, får, hönor och häst. Ibland köpte de hö åt hästen men det fanns lägdor att slå både i Grannäs och Krim. Vi hade också slåttesraningar efter Ängesbäcken.

Krim var obebott när vi flyttade dit men de som bodde där hade flyttat därifrån bara några år tidigare för husen stod kvar.
Erik flyttade till Grannäs för jaktens skull. Skogsbolaget Björkå ägde Krim och Grannäs och skogen där. Varje vinter avverkade Erik Jakobsson timmer, resten av åren röjde och planterade. De brände där på 50-talet.

Östen Eriksson bodde inneboende i Grannäs när han arbetade. Eriks bror Fredrik bodde med familjen hela tiden.
På vintrarna var det många skogsarbetade i skogen runt Grannäs. En arbetarbarack för 20 man stod bara nedanför huset och det fanns Bankmyrkojan och Strömnäskojan som stod på skogen och alla var fulla första vintrarna Erik ochDagny bodde där. Det bodde säkert en 80 man på skogen första vintrarna.

På höstarna jagade de mycket. Familjen hade alltid hundar: jämthundar, gråhundar och stövare. Man släppte ut stövarma och så väntade man på att de skulle skälla. Det kom folk från Vilhelmina som jagade hare. På höstarna var det nästan varje helg.

Första vintrarna var bilvägen till Heligfjäll plogad eftersom de körde ut virket. Sedan blev det som kärvt. De satte upp en arbetarkoja vid Rismyrkullen och då blev närmare att transportera virket till Dainan på en vinterväg. Då plogade de inte upp vägen till Heligfjäll förrän till jul så vi skulle kunna fara och handla.

Brunnen som används än idag blev sprängd i början av 50-talet. Innan dess var det lite si och så med vatten där.
Vi fiskade abborre med nät i Lakasjön på somrarna. Det var ett väldigt arbete att ta hem fisken sedan. Vi hade nät i Sela (Ängesbäcken) också och sedan metade vi i bäcken.

Det var alltid folk och hälsade på. De år det var hjortonår var det som invasion! Gammgubbarna som hade lite svårt att gå satte trygen på käpparna för att ta sig ut på myrarna och ta sig fram mellan revlen.

Det var dans lite överallt på den tiden. Det fanns alltid någon som kunde spela dragspel. Karl-Enar Eriksson, Runo Eriksson var några av dem som spelade. Det var mycket rörelse här på den tiden. Folk åkte skidor. Fredrik åkte till exempel skidor till Vilhelmina emellanåt. Ungdomarna åkte mycket taxi förr i tiden. ”De tog droskan” och for på dans.
I Heligfjäll var det väl ingen riktig affär. Det var mer som en filial. Skulle vi handla mer ordentligt for man till Nästansjö eller rent av till Vilhelmina.

När Ingemar Johansson boxades kom det folk från skogskojorna upp till Grannäs för att lyssna på radion som refererade matchen.

De svartvita fotona är lånade från Vilhelmina kommuns fotoarkiv. Tack till dem!

Fäboberg var från början en fäbod som tillhörde Siksjönäs. 1942 köpte Freja (dog 1966) och Jonas Mikaelsson (född 1891, död 1976) Fäboberg av Nanny Näslund och flyttade dit med sina många barn. Två av barnen var Einar (född 1924) och Gustav (född 1932). Det var också de som sedemera blev kvar på gården. Barnen som fortfarande gick i skolan när Freja och Jonas flyttade till Fäboberg gick skola i Siksjönäs.

Anita kom från Avaträsk men gick sömmerskeskola i Stockholm där hon träffade Eva Danielsson (numera Persson). Anita följde med Eva hem till Heligfjäll en midsommar och träffade Gustav där på dans. Sedan brevväxlade det året hon hade kvar på skolan i Stockholm . När de sedan funderade över var de skulle bosätta sig dog Gustavs mamma Freja och Fäboberg stod utan fruntimmer. Så det föll sig naturligt att de flyttade dit.

När Anita kom till Fäboberg fanns där ingen ström eller vatten. Ladugård med djur fanns och Anita och Gustav hade också med sig får när de flyttade dit. Det fanns ingen väg till Fäboberg på den tiden utan de fick gå till Harabränna (1,3 km) och så hade de bilen parkerad där. Många vintervägar fanns det innan vägen blev dragen. Både till Heligfjällvägen och till Siksjönäsvägen gick vintervägarna. 1991 bröt de själva vägen som kommer ut på Strömbergsvägen och sedemera Heligfjällsvägen.

Telefon fanns i Fäboberg 1966, när Anita flyttade dit, och växeln var då i Sjöberg. Ledningen till Sjöberg var gammal och igenvuxen så ofta på vintern när det hade snöat var Einar tvungen att ta på sig skidorna och åka efter ledningen och knacka bort snön så det skulle gå ringa igen. 1965 flyttade växeln till Siksjönäs till Seija och Ingemar Olofsson. 1985 bestämde sig Televerket för att gräva ner telefonledningen mellan Siknäs och Fäboberg.

Anitas första tid i Fäboberg bestod av hushållsgöromål och ladugården. På sommarkvällar fiskade hon mycket i bäckarna runt byn.

1968 fick de både väg och ström. De grävde in vatten i både huset och ladugården. Allt blev så mycket bättre då så de investerade i fler kor och mjölkmaskin. De levererade mjölk till mejeriet men fick köra mjölkhinkarna till vägskälet vid Siksjönäs.

När Anita kom till Fäboberg fick de hämta posten i Sjöberg. Sedan fick de åka ända till Lomsjökullen och hämta posten hos Lisbeth Strömberg och så småningom hamnade posten i Siksjönäs hos Ingemar och Seija. När Mårten började gå skola blev det istället postväskor. I dagsläget är det lantbrevbäring så tre gånger i veckan kommer postbilen upp till gårdarna.

1968 började varubussen från Konsum att komma. Den körde till Sjöberg så Anita brukade stå nere vid Siksjönäsvägen och passa bussen.

5 maj 1974, då Einar fyllde 50 år, var det full sommar. Det var så varmt att de ställde upp ladugårdsdörrarna efter morgonmjölkningen. De kom från Långtjärn och spelade dragspel och sjöng för jubilaren så korna rent av slet sig och sprang ut ur ladgården!

Ett av sågverken som de har haft i Fäboberg köpte de från Nästansjö (förmodligen är det som tidigare stod nedanför Anna Nilssons).

Louise Mikaelsson, Jonas-Arvid Persson, Helga Persson, Einar Mikaelsson, Freja Mikaelsson, Sigvard Mikaelsson, Jonas Mikaelsson

Vi flyttade hit i november 1967. Vatten och avlopp grävdes in helgen innan vi flyttade hit. Lars morbror Tore dog, bara 47 år gammal, och vi köpte huset.

I byn bodde då Anna-Greta och Olav Flodin med barnen, Svea och Sten Svensson med barnen, Artur och Nanny (i huset där Bo och Lucida bor idag), Fridolf Stenvall och Göta Nyberg med en hemmavarande dotter, Hjalmar Karlsson och Seth Ramstedt. Det fanns tre jordbruk i byn (Svea, Fridolf och Anna-Greta).

Oskar Jonsson bodde i huset nere på lägdan nedanför huset vårt, fast han flyttade ut några år innan vi flyttade hit. Svea bodde där någon sommar innan de flyttade in i huset där de bodde sedan.

Fotot är lånat från ett repotage i en jakttidning (behöver ni mer info, kontakta Sara).

Rickard Edman med familj bodde här innan jag köpte huset. Hans fru, Edla, flyttade härifrån 1959 och jag köpte huset 1964 då det hade hunnit bli lite förfallet. Innertaket i rummet hade fallit ner, spisen och dörrarna var borta och fönsterrutorna var trasiga. Vi renoverade huset och var här på somrarna. Det var mest för barnens skull för att vi skulle ha någonstans att fara på somrarna. Olav (min bror) och Anna-Greta bodde ju här och hade ladugård och djur så det föll sig naturligt.

Sedan gifte jag mig och i början av 70-talet byggde vi ut både sovrummet och hallen. Vi drog in vatten och avlopp samtidigt. Vi hade det fortfarande som sommarstuga och så var det ända tills Hadar gick i pension på 80-talet och började vara här mer permanent. Jag jobbade fortfarande och hade huset kvar i Grödinge men så småningom skaffade vi lägenhet istället och då ville Hadar rakt inte vara där. 1992 gick jag också i pension och då blev det som att vi stannade kvar här allt mer. Hadar dog 1994 och efter det gjorde jag mig av med lägenheten.

Ett minne jag minns, inte så roligt men.. Hadar och Olav hade varit till grusgropen för att lasta grus och när de kom till Hermansbäcken kom en sörlänning och håller innerkurvan. Olav körde sakta men det blev frontalkrock i alla fall. Maria, Anki, Ingela, Doris och Per var med Olav i bilen och Per åkte ut genom framrutan och hamnade på kylar´n för huven blev i hopklämd. De andra barnen fick småblessyrer. Anki blödde från ögonbrynet så Olav slet av sig skjortan och sprang ner till bäcken för att blöta skjortan men tappade orienteringen och gick åt fel håll och kom helt vilse. Olav var borta bra länge…. De upprättade någon slags bas här. De sökte med helikopter och gick med polishund (men då hade det kommit några turister med en löptik och skulle hjälpa till så polishunden blev nog mer intresserade av löptiken). Olav hade sett helikoptern men de såg inte honom. Anna-Greta gick i sista dagarna med Eva när allt det här hände.

De hade så hemskt roligt om somrarna, barnen, här. Olavs son Thomas brukade vara uppe på somrarna då också. Kusinerna var ju i samma ålder och brukade hitta på mycket. Det behövdes ju inga märkvärdigheter utan de roade sig själva.

Jag minns när Ivar hade en gammbil (de hade sågat av taket av den) som han brukade köra uppe på berget.En gång minns jag när han, Paul, Per och kanske Thomas kom med den där bilen i full fart nerför berget. Den gången tog det stopp mot ett stenrös. Karin var här och både hon och jag skrek rätt ut men de i bilen bara skrattade. De hade ju jätteroligt, de.. Ja herregud!

Korna brukade gå runt huset här på den tiden. Alla korna i Golisen följdes åt. Jag saknar korna faktiskt.

Vad var det för verksamheter på byn? Jo, övervägande levde på sina jordbruk och hade bisysslor.

Vår resa börjar väst på byn . Hemvändare från Amerika: Hjalmar Svensson. Skomakare Jonsson. Missionshuset som först var matsal i några år, sen klassrum för sjunde klass , däremellan var det möten.
Agda Nordvall var biblotekiarie på skolan. Byasågen var hos Hennig Stenvall, dåtidens semin hos Albert Adamsson (när kon var åt oxen fick vi barn fick gå in till tant Svea tills det var överstökat)
Byns frisör var min pappa. Elimkapellet. Bakom kapellet fanns Mali gröbba där man tvättade kläder i Lillmyrbäcken som rann förbi där och försåg gröbba med vatten.
Taxi hade Olle Andersson med skolskjutsar m.m
Panget byggdes 1954. Åkare Alfred Bergsten. Folkskolan. Badstugan (låg mot Tresundsvägen strax ovanför Svandes) där skolbarnen badade. Greta Andersson (Stry Nisses fru) var baderska.
Henrys Livs (där Eva och Ulf bor idag). Skola för klass 3-4 an (Där Maria & Mikael bor idag) Sömmerska Margit Nilsson (bodde tidigare på Fredrikshall)
Telegrafen var hos Tidströms. Verner Eliasson körde mjölkbussen m.m Posten. Jordbrukskassan hade Rubert Nilsson som även var Häradshövding. Hos Uno Nilsson fanns det ett café och bageri, Cafét som upphörde och blev ett klassrum för klass 2 när det var som mest med barn på byn. Polisen Sävsten bodde på andra våningen. Kooperativa. Brandstation, brandchef Jonas Tellefors. Kooperativas magasin låg där den nybyggda affären är byggd idag. Mejeri fanns på byn. Mejeriet slutade sin verksamhet under 40-talet men huset är kvar nedanför Gunborg Henriksson.
Snickeriet . Kalle Svedberg och Östen Björkman. Mitt emot fanns kvarnen där det maldes mjöl och en byasåg till som drevs av August Björkman.
Tills sist hade vi "Dankes" Danielsson han såg till vägvakt.

Jag flyttade till Nästansjö 1955. Mats bodde på gården och var jordbrukare här då. Han och hans mamma Anna Charlotta bodde här på gården. De hade 7 mjölkkor och lika många ungnöt och två hästar och ett föl. På höstarna gick skogsvårdsstyrelsen och stämplade virket och bestämde vad som fick tas ut. De sålde på leverans. De högg timret på egen skog och körde ner till Krokbäcken. De körde ner virket med häst till sjön. Där kom tummarna och mätte in virket och sedan flottade de iväg det.
Mats var diabetiker så var det bra om han hade hjälp. Hans bror Sigurd var med i början. Han fick ofta insulinkänning och då var det bra om han inte var ensam.

Jag tog hand om ladugården och farmor tog hand om barnen. Mjölken levererades till mejeriet i Vilhelmina sex dagar i veckan. Vi kärrade mjölkkrukorna till mjölkbryggan vid vägen och på vintern använde vi kälken. Mjölkbilen kom och hämtade.

Posten var kvar länge. I början hette hon Alma, det var en faster åt Nils-Erik Nilsson, hade hand om posten. Sedan tog Syrena (som rådde om huset, det är huset där Emma Nilsson bor nu) över posten och sedan så småningom Emma. På senare tid (när Emma blev ansvarig för posten) flyttade också posten över till huset där Kennet bor nu.

Fryshuset: En reseförsäljare gick runt i gårdarna och tog upp beställning för att få till ett fryshus i byn. Elhandlare Millners på Vilhelmina tyckte att var och en skulle ha frysboxar i huset istället för ett gemensamt fryhus. Han gick då ner på priset också. Det var -56 eller -57 och det var rejäla frysboxar som erbjöds: 350 liters frysboxar, de svalde en halv ko utan bekymmer. Vi köpte frysbox och ungefär samtidigt blev fryshuset byggt, men vi behövde aldrig nyttja det.

Vi skickade iväg våra djur till slakteriet och fick sedan tillbaka köttet i lådor så det bara var att paketera.

Svärmor Anna levde till 1971 och bodde sista åren i en av pensionärsstugorna nere i byn.

På den tiden fanns kooperativa och där handlade vi allt. Var det något som inte fanns beställde de.

Den evangeliska verksamheten här i byn var pingstförsamlingens Elim. Vi tillhörde missionsförbundet, jag, Mats och Anna. Gubben som rådde om det här stället före svärfar gav bort halva hemmanet till missionsförsamlingen mot att de skulle uppföra ett missionshus. Vilket de också gjorde och det stod klart 1939. Det blev uthyrt till skolan (till sjundeklassen). De travade församlingsbänkarna när de hade undervisning. Lillasyster min gick sjunde klassen i missionshuset -57 och bodde här hos oss då. Det hölls skola här i missionshuset ända till nya skolan var färdig. Missionsförsamlingen hade verksamhet i Vilhelmina och på somrarna hade de gudstjänst och sommarmöten här i byn. Sommarmötena var riktigt stora med servering av fika. Det var god sämja mellan missionsförsamlingen och pingstförsamlingen här i byn.

Telefonväxel fanns hos Tidströms. Frida Tidström (Bengts styvmor) brukade ha en anställd flicka som skötte telefonväxeln. Man beställde samtal. När det var riks så måste man veta hela numret. Man slog numret och lyfte sedan luren. Alla samtal gick via växeln. Vi hade nr 17. Numren under 10 fick 6 före sedan när vi fick de nya numren. Affären hade tex 340 61.

Rubin och Bert-Erik Jonsson berättar bland annat om sin morfar som var hästgetare:

Morfar vår hette Erik Herman Nilsson och bodde i det här huset. Han kom med föräldrarna från Skalet (Iliden) 1930-31 (jag var så liten att jag inte minns första åren här, berättar Bert-Erik. De flyttade förmodligen på vintern så de kunde köra över Vojmsjön. På den tiden var det fina vinterisar. Det fanns vissa sträckningar sm folk körde och förmodligen körde de över Hansbo.)
Morfar´n jobbade som hästgetar´. Han tog över efter Jonas Fjällström (från Hunneberg) och han Fjällström hade gått i många år, säkert 25 år. Han skulle sköta ladugården samtidigt så han hade rökar´n på Svartbränna (bara ovanför huset i Hunneberg) för att ha nära hem. Vi tror inte att han hade får utan det var nog bara hästar.

Morfarn var skogsarbetare på vintern och hade får och hästar på skogen på somrarna (så fort hästarna kunde fö sig skickade de ut dem i skogen. Runt midsommar var det vanligtvis och sedan tog de tillbaka dem till slåtanna för att köra slåttesmaskin men så släppte de dem igen och på höstarna tog de in dem ett litet tag efter slåttanna). Det var hela byn och Tresund och Västanbäck och Storsele, Nyliden, Aronsjökullarna till och med Grundsjön, ja förmodligen Mötingselberg också som lämnade hästarna åt hästgetaren. I början var det nog en 80-90 hästar. Folk kom med hästarna till Tresundvallen eller så släppte de bara dem när de kom på rätt område (där hästarna brukade gå). De flesta brukade följas några stycken och släppa hästarna därvid bo´ern eller från Rönnkullen (kan man läsa om i Sally Lindströms bok). Fåren kom de med lite senare (ungefär samtidiga men det kunde inte ta både fåren och hästarna på samma tur). Fåra måste ha varit flera hundra. All här i byn hade tio får och så lammen på det.

50 öre fick i början och 1 krona i slutet per får och 15 kronor per häst och ett halvt kilo hemsmör. Men det var inte alltid han fick betalt. Ibland fick han gå hem till folk och kräva dem på pengar men inte fick han alltid betalt ändå.

Klart det hände saker ibland. Dankes märra gick ner sig i en tjärn. En häst bara försvann och morfarn letade i säkert fyra, fem dagar innan han kom fram till en sommaladugård där han hittade hästen som hade tagit sig in men inte tog sig ut. Hästen hade nästan svultit ihjäl. Nej, han gav sig aldrig morfarn om någon häst var borta. Han kände varenda häst.

Han bodde i fäboden hela somrarna och sedan hade han en koja på Tresundvallen (3-3,5 km från boerna, väster om Rönnberget) också. Tresundvallen var jättestor.

Han hade rökar´n åt hästarna för att slippa all mygg och knott. Åt fåren gav han salt varje dag för att de skulle komma så att han hade kontroll över dem. Det fanns vatten intill vallen.

Han började kanske på 30-talet, efter 1935 i alla fall. Han höll på till 1948, det var sista året han gick på skogen.
Sedan gick Birger och jag (Rubin) en sommar (1948) och sedan Edvard några somrar. Det vart mindre och mindre hästar på skogen så då upphörde det. Folk skaffade traktorer. Jag tror att sista sommaren var 1952.

På den tiden bytte man byålderman varje år. Det gick från hemman till hemman. Det finns byålderböcker i byn där det fördes någon slags journal över byn och aktiviteterna här.

I fäboden var farföräldrarna våra sista året 1935. Vilken kort tidsrymd just den här fäboden användes. 1920 timrade farfar fäboden. Femton år användes den. Innan dess hade de hållit till i Klippbo´ern. De byggde rejäla broar på skogen för att koerna skulle ta sig över.

Henny Henriksson (fastern åt Lars-Erik) skötte mejeriet här i byn (det som fortfarande står kvar hos Gunborg). Farfarn åt Lars-Erik Henriksson, Hindrik Ersson, bodde i södra änden av mejeriet när han blev gammal. Folket i byn körde med häst och vagn en vecka var mjölken till mejeriet. Byborna höll ved (och de lär väl ha haft en period kvar) för att hon skulle kunna koka mesen.
Mejeriet kan bara ha fungerat bara vintertid för på somrarna var de ju uppe i fäbodarna och tog hand om allting där, de gjorde smör och ost. Farfarn bar ostarna varje kväll ner till boden här bakom huset. De lurade in ostarna i dukar och vände dem med jämna mellanrum för lagringen.

Tänk att bära mjölken ner från Klippboern, brant och stenigt ända tills de kom ner på Bergmyra och sedan bar de ner mjölken till vägen! Ja, det var andra tider. Man gick ju eller cyklade vart man än skulle. Skulle vi på bio cyklade vi ner.

Hon flyttade till byn 1959.
Då var IOGT aktiv där medlemmarna bestod av Nästansjöungdomar. För att glädja de äldre som bodde på “Pange” (det var ett pensionärsboende då) ordnades ett luciatåg med fika som lussade för pensionärerna. Det blev en mycket glädjande tradition som pågick i flera år.

...marschallerna vid julottan:

Traditionen med marschaller efter vägen genom byn kom till genom att det blev ekumenisk julotta i mitten av –70 talet.
Den första ekumeniska julottan började med Bygdegården. Tidigare hade man julotta i skolan och kapellet var för sig. Varför ha otta på två olika ställen när man kunde ha en gemensam och då varsitt år.

När tv:n kom till byn 1981 : (finns en VK artikel med till detta minne)

Det spelades in en tv serie i Nästansjö med bl.a Staffan Ling, Bengt Andersson och Bengt-Åke Warg. Nästansjöborna fick medverka som statister när det skulle ställas till med byafest i “Avkroken” som byn hette i TV-serien. Det blev mycket skratt och roliga minnen.

Nästansjögerillan 1976:

som bildades när det inte hände något på byn. Dom gick ut med ett frågeformulär och undrade om byborna hade några idéer om hur man skulle få det trevligare i byn, massor av förslag kom in. Dom lyckade inte förverkliga allt men tyckte det var kul att så många var intresserade av att göra byn trivsam.

Lillann Mårtensson berättar om Gavelins och annat

Jag minns Olga Gavelin. Hon var mammas faster. En del av Gavelins ladugård är Anitas härbre nu. Olga var ganska jovialisk och jag minns henne som en varm människa. Hon var rädd för bilar, Olga, så när det kom en bil gick hon långt ner i diket. Det var alltid trevligt att komma dit, det var hemtrevligt. Hon brukade sitta vid vedspisen och bjöd alltid på kaffe och fikabröd. Olga Gavelin vävde ofta. Hon hade vävstolen uppe på vinden och satt ofta där och vävde. Hon vävde dukar, handdukar och mattor och allt möjligt. De bodde ju i gammstugan (det som kallas Gavelins) men så byggde de huset på nedsidan vägen (där Håkan bor nu) och flyttade dit men sedan flyttade de tillbaka till det gamla huset. De trivdes nog bättre där.

Dottern Anna-Lisa fick en son som dog när han bara var några år, kanske fem år. Han bodde mest hemma hos Olga och Magnus så när han dog var det stor sorg i huset. Magnus hade ett hetsigt humör men jag minns Olga som lugn. Magnus blev blind på äldre da´r så de hade ett rep mellan huset och dass så att han själv skulle kunna ta sig dit.

Olgas döttrar sedan första äktenskapet, Hedvig och Mary, brukade komma hem om somrarna och då bodde de i bakestugan som låg vid stenröset bakom huset. Hedvigs dotter hette Mona-Lisa och hon och jag brukade leka tillsammans, vi for och badade bland annat.

Gavelins hade sin fäbod i Rönnkullen. De hade kräka i fäbo´ern på somrarna och släppte ut dem på skogen. Det är enda fäboden jag varit till som varit i bruk och det var hemskt hemtrevligt.

Ett minne jag har från när jag är liten är när jag, moster Ingrid och mamma skulle fara och plocka bär vid Klippboern. Cyklarna hade vi lämnat vid vägen och vi passerade August Ottossons (väster om Stormyra) fäbod innan vi kom till Klippboern (bara nedanför Klippen, men på väster sidan). Jag tror att det var Anders Lars´ och Leonard som hade fäboden där men den var inte bebodd då när vi kom dit. Då fanns det ett renskinn som låg på backen och var i hopvikt och morsan trodde att det var björn som varit där och städat efter sig för den hördes kunna göra det… Då blev vi rädd och morsan som ändå tycktes ha bra lokalkännedom blev så till sig så hon tog fel väg så vi kom alldeles vilse och till slut kom vi fram däri Svandes i Hunneberg.
Tänk vad vi cyklade och gick förr i tiden. Vi cyklade från Nästansjö till Vilhelmina för att handla eller gå på cirkus och sedan cyklade vi hem på kvällen. Jag cyklade på en cykel från 20-talet som hette Fram. Varje sommar cyklade vi till Mark för att hälsa på farfar och farmor.

När jag var barn och vi hade slagit allt, även på Ånäset, i början av augusti cyklade vi alltid till farmor och farfar och gick till myrarna på Blaikliden och plockade hjortron. Det fanns en stig från Mark upp på fjället som nog var ett par kilometer. Ett rikt bärår åkte vi buss och då stannade vi vid affären i Skog och köpte en bärstut. Den blev full av bär. När vi kom hem igen skulle vi bärga höet från hässjorna och ladade det med hjälp av hästen.

Liedrag satte de på lien när de slog förr i tiden. Pappa var duktig på slå. De brukade säga att om han tände pipan vid kvissla (där bäckarna rann ihop) så var han vid sjöstranden när pipan brunnit ut. Det var ju hemskt överdrivet.. för det tog ju flera dagar att slå den sträckan.

Jag minns också när det brann på backen hos Leonards. Brandslangar och sådant fanns i ett förråd bakom Kooperativa. Det var småmysigt i Leonards hus. Det var ett gammalt hus med öppen spis och kontor. ”Kantor” sa Leonard. De hade gästgiveri en gång i tiden och kontoret var som ett rum där gästerna skulle ligga och mamma brukade säga att det var så fint. Folk kom dit och lämnade hästarna och så fick de sova där. Min farfars farfar och farmor hade gästgiveriet. Det var också som en slags skjutsstation där flera hästar som samlades och så for de till Anundsjö eller till Kroken i Norge och handlade. När järnvägen väl kom tog de förmodligen varorna från Aronsjölid station.

Anna Jonsson berättar om gamla kapellet och Elimförsamlingen

Bilden har vi lånat från Vilhelmina kommuns fotoarkiv

Jag hoppade och lekte i sågspånshögarna när de höll på att bygga första kapellet i Nästansjö. Jag var nog inte mer än tre, fyra år. Kapellet låg bakom Lennart Vikström. Du vet var Lennart har ladugården, det är som en lägda och så en liten backe och liksom uppe på den backen stod gamla kapellet. I början på 20-talet byggdes första kapellet i Nästansjö. Församlingen bildades 1926. Nils Rubert Fredriksson hade ansvaret för att bygga kapellet. Han var första föreståndaren. Även Jon Fredriksson, hans bror, var delaktig. Kapellet var nog inte stort. Det var en sal och ett litet kök och en liten kammare nere och uppepå fanns det nog ett litet rum, fast från början var det nog inte ens lagat till. Predikanterna bodde i det lilla köket och i kammarn. Det var inte så stort. Det fanns inget som hette servering då. Kanske när det var julfester men det fanns inga platser inne i det där lillköket, så där kunde de inte sitta.
Evangelister som jag minns från 20-talet var Maja Lundgren och Siri Olsson, de var som pionjärer. De kom från Skåne. De brukade gå runt och hjälpa till i byn. Maja brukade sy kläder. De lärde sig åka skidor medans de var här, men det var jobbigt för dem. De for till Hunneberg och hade möten emellanåt i nå´t hus där, och på vintern var de ju tvungna att färdas på skidorna. Det var mycket folk i Hunneberg på den tiden. Jag tror att de ofta höll till hos Elias Eliasson med mötena. De fick ibland uppskickat kläder från Skåne som de sedan delade ut till de barn som behövde.
Maja och Siri hade söndagsskola varje söndag. Vi läste Bibeln och vi fick lära oss en minnesvers. De läste berättelser. Jag minns första julfesten. Ja, du kan förstå julfesten! Allt var gratis. Det var en upplevelse av stora mått. Det är klart det blev flera fester men du förstår att den där första var något alldeles speciellt. Vi fick karamellpåsar och Maja och Siri hade fått upp pengar från Skåne så de kunde handla och baka fikabröd till föräldrarna.
Maja och Siri var nog här ganska länge. När det väl blev församling, inpå trettiotalet så lejde de föreståndare men vem som var först minns jag inte.
Det var tider då! Kapellet var ibland fullt på den tiden, folk gick på mötena. Jag blev frälst i gammkapellet 28 februari 1940. Georg Österberg från Västergötland var föreståndare då.
Nykapellet byggdes mellan 1941 och -42. Det gamla vart väl gammalt och så låg det lite avsides. Det låg kanske 150 meter från byavägen. Jag kom hem till invigningen. Det var tre möten den dagen. Jag och Dora skötte serveringen som höll till i gammkapellet. Gammkapellet stod kvar ett bra tag sedan men det var bara tomt, det användes inte till någon verksamhet.

Några fler tidningsurklipp har Gunborg bidragit med:

Alla tidningsurklippär från Västerbottens Kurien och det är Gunborg som lånat ut dem!

Född 1 maj 1928. Uppvuxen i Avaträsk, Dorotea.
Gift med Östen Björkman 1948.

Ingrid är i ca 5:e led tillbaka släkt med Nästansjös första innevånare Nils Nilsson. Nils hade en bror, Per, som är Ingrids förfader.
Nils kom, enligt Ingrid, ursprungligen från Finland men kom till Norrland efter att ha bott en tid i Dalarna

Ingrid gick i Dorotea på folkskola i 6år och konfirmerade sig 1942. Någon gång kring samma tid gick Ingrid även ”skolköks-utbildning”. Något hon minns speciellt därifrån är att ha respekt för vitpeppar!
Eleverna skulle laga en vitkålsstuvning och hade frågat skolkökslärarinnan hur mkt vitpeppar de skulle ha i. Hon hade svarat: Kom hit med en tesked så ska jag visa er! Efter det lärde sig Ingrid att vara försiktig med vitpeppar då maten kan bli mkt stark.

Ingrid gick även under vintern 1944-45 på malgomajskolan i Laxbäcken. Där bedrevs en sk ”Hushållskola” där man fick lära sig om lantbruk, sömnad, vävning osv. Enligt Ingrid var det en bra skola. Hon hade bla Linnea Fjällstedt som skolkamrat.

Ingrid kom till Nästansjö första gången 1945 som piga hos Ture och Anna-Lisa Björkman (Östens bror och svägerska). Anna-Lisa hade vårdats i Hällnäs för Tbc och var tvungen att ta det lugnt. Ingrid ”pigade” hos dom över vintern men for sedan tillbaka hem till Avaträsk, Dorotea.
I Avaträska hann hon bara vara en kort tid för Östens föräldrar, Agus och Henny Björkman ville att hon skulle komma och jobba hos dem som piga. Och sedan var det, som Ingrid uttryckte sig, ”kört”.

Ingrid och Östen gifte sig 26 september 1948 i Dorotea. Det var soligt och vackert väder den dagen och efter detta blev Ingrid permanent Nästansjöbo.

Ingrid och Östen bodde till en början på övervåningen hos Östens bror Ture och hans fru Anna-Lisas (nuvarande Gerd och Arne Åbergs hus).
1966 byggdes huset som Ingrid bor i idag. Östen fick hjälp att bygga huset av bla Olle Larsson, Rickard Eliasson och Olle Andersson.
Ingrid upplever det som att vintrarna nu och då är ungefär desamma. Hon tyckte det kunde va lite besvärligt ibland då man skulle över tvärvägen för att gå till affärn om den va oplogad.

I mitten av 50-talet fanns det två affärer i byn. Gamm affärn och Henrys livs.
Henrys livs drevs först av en Helmersson från Siksjönäs men övertogs sedan av Henry Persson. Affären var i Eva och Ulf Danielssons hus. Han gav ut almanackor vilket Ingrid har ett ex av men som vi tyvärr ej hittat.
Denna affär lades ned på 60-70-talet.

På Gammaffär´n brukade det skyltas flitigt till jul. Ingrid minns att det radades upp en hel del leksaker och dyl vilket hon tyckte var mkt roligt att titta på.
På affärn fanns också en ”ljugarbänk” där det i regel alltid brukade sitta lite äldre herrar, bla Leonard Andersson, Viktor Eliasson och Albert Adamsson.
Ingrid hade en dag varit och köpt en Allers veckotidning och herrarna hade då sagt:
-Att du köp å läs töcke skit!
Ingrid: - Den enda romantik man kan få ut är den genom Allers veckotidning!
Uno Nilsson (dåvarande föreståndare för affärn) sa då: - Där hör ji, dummjävla!

När Ingrid var liten brukade hon ibland få en 5 öring att handla lite godis för. Fanns ett-öres kola bla.
Mjölk gick inte att köpa på affären. De flesta hade egen genom sina djur och de som inte hade djur köpte sin mjölk direkt från bönderna.

Det var mest de som bodde i Västanbäck, Heligfjäll och i de som bodde i byn som handlade på affär´n.

Ingrid var ett par år med på nyårsrevyer. Detta var hon egentligen inte särskilt förtjust i men gjorde det ändå. Hon skulle bla vid ett tillfälle var prinsessa men upplevde det mkt svårt att GÅ som en prinsess.
Kurt Nilsson hade vid ett tillfälle sagt att nog är det väl knepigt, när du går efter vägen går du som en prinsessa men när du kom på scen ska de int gå!

Ingrid berättar även att hon ibland brukade gå på dans. Det kostade ungefär 1 kr på 40-talet.
Ingrids syster som gärna ville på dans också i tonåren men inte alltid fick uttryckte det så här: Ja kom å få sitt vi e hann rattnebole hele mitt liv!!! Tonåringar är sig lika i alla tider!

Fryshuset kom till byn på januari 1958. Det var en ”alla tiders grej” och många hade sina frysfack där. Nils-Erik Nilsson och Östen Björkman var bla med i fryshusstyrelsen.
Ingrid fick en dag besök och skulle bju på fika men hade inge ” döppa”.
Ingrids dotter Helena var då mycket snabb och sa: ”Vi HA baka, men kaken ä där i frysfacke”.

Byn hade alla sina postfack hos ”post Alma2 som då bodde i nuvarande Emma Nilsson hus.
Hon ansvarade då även för att sortera posten i rätt fack. Detta arbete togs sedan över av Nils-Erik Nilsson och därefter av hans fru Emma Nilsson.
Denna variant av posthantering tror vi övergick till våran nuvarande lantbrevbärare på 80-talet.

En liten inflik från Ingrids stora tidningsurklippsamling är att det där finns en artikel om att Fäboberg fick sin ström 1969!!!

bilden lånad från Västerbottens museums samlingar (www.kulturarvvasterbotten.se)

Det var en affär här nedanför vägen, där Kennet Nilsson har garaget, men den var mer som ett skjul, fanns inga innerväggar. Det var den första affären och det var inte Nilssönerna som hade den utan det var en annan gubbe.

Sedan var det affär på Kent och Lenas nuvarande gård. Det huset flyttades sedan upp till Klippen.

Ett minne jag har från affären var när jag var liten, jag var inte alls stor. Lilly Nyberg och Betty Björkman brukade vara här hos oss och baka så jag tyckte jag kände dem väldigt väl. Lilly Nyberg, var byns allt i allo. Hon for runt och tvättade och hjälpte till överallt där det behövdes. På slutet bodde hon i röda huset bakom Eivor. Lilly var pingstvän och de fick ju inte säga hej på den tiden för det var ju som syndigt. En dag när hon var i affären satt jag där vid kassan och jag sa ”Hej tant Lilly” gång på gång, men hon svarade inte och tittade inte på mig. Jag tyckte väl att det var lite konstigt att hon inte hälsade tillbaka så jag fortsatte och till slut så tittade hon på mig och tog mig runt huvudet ”Är det du som säger hej så är det då ingen synd alls. Heja! Heja! Heja!”

Jag minns också när första tomaterna kom till affären. De låg i en skål bredvid ostdisken. Tre gubbar var inne i affären och de var nyfikna på hur de smakade, tomaterna. Gubben som var mest sugen var för snål för att köpa en men till slut var det ändå en av gubbarna som köpte en tomat. Den gubben var dock tandlös och försökte bita sönder den med de tandlösa gommarna. Till slut sprack tomaten i alla fall och det sprutade i ögat på gubben som var mest snål. Den gubben skyndade sig och torkade bort ”tomat-sprutet” från ögat och stoppade snabbt in det i munnen så han fick smaka tomaten han var sugen på. ”De var som god rödberä” var omdömet.

Lars-Unos far Uno Nilsson skrev ner anteckningar om gammel-ti´n. Nedan är en del av hans anteckningar.

bilden lånad från Västerbottens museums samlingar (www.kulturarvvasterbotten.se)

Alla fastigheter här i Staburnäs tillhör Nästansjö skifteslag. Lomsjönäs däremot är en egen fastighet, Lomsjönäs 1:1, som blev utstyckad ur kronparken en gång i tiden.

Erik Gabrielsson är den första som vi vet bodde där. Han kom dit 1885. Det kan ha varit han som började på gården där. Under viss tid bodde ända upp till fyra familjer på gården i Lomsjönäs. 1902 flyttade alla därifrån och det kom en ny ägare, men det är oklart vem det var. Ivar Albert kom från Strömnäs och kom till Lomsjönäs och köpte förmodligen av denne nya ägare stället. Han hade med sig fjärdingsmannen till hjälp när de gjorde köpebrevet.

Ivar Albert och Ida bodde först i den lilla stugan som sedermera stod på lägdan ner mot Lomsjön . Gamla skolhuset från Nästansjö fanns i Lomsjönäs men det var inte uppsatt. När järnvägen kom var det en av förmännen som diskuterade med Ivar Albert att ifall rallarna satte upp huset så skulle de få bo där medan de byggde järnvägen förbi. Så blev det bestämt och när de drog vidare flyttade Ivar Albert med familj in i stora huset. (Oskar berättade att när det bodde som mest folk där fanns det 13 rökrör i skorstenen. ) Det var under järnvägsepoken som Ivar Albert gjorde sig sin förmögenhet då han levererade mat åt rallarna.

Han var en riktig arbetskarl, Ivar Albert. En bit från husen i Lomsjönäs odlade han upp flera stora myrodlingar. Jag har odlat hela ”ygsyna” sa Ivar Albert. Det berättas att när han var där och plogade på höstarna att han körde och plogade tills det blev mörkt. Han gick aldrig hem utan de kom ut med mat till honom och sedan la sig hästen och vilade däri fåran och Ivar Albert sov lutad mot plogen tills det började ljusna då han fortsatte.

Ivar Albert och Ida fick två barn, Oskar som föddes 1910 och Evelina 1914. De hade 10 kor och två (ibland till och med tre) hästar i ladugården i Lomsjönäs. Gammladugården bann ned. Morsan som ofta var och hjälpte till i Lomsjönäs berättade att Ivar Albert stod på bron och sa åt hunn ”Skäll på åskan!” Då slog blixten ner och hela lagården brann ned. Men det var nog morsan som ville göra historien lite mer spännande för mig, som bara var lill-pojk då.

Det fanns många drängar och pigor i Lomsjönäs. Ivar Albert var allmänt känd som snål och fordrande men morsan jobbade mycket där och hon hade bara goda saker att säga om honom. Hon fick betalt och det var bra med mat. Men nog kunde han vara hård också, Ivar Albert. Dottern Evelina hade sett en klänning i en katalog och ville beställa den. ”Tôcke är väl inget för bondjänten” sa Ivar Albert som inte var mycket flärd. När klänningen kom hängde Ivar Albert upp den högt under taket på dass så när Evelina kom och fick se den hänga där var den redan förstörd av fåglarna som skitit på den.

Det bodde ett äldre par i Aronlids station. Jag hörde berättas att tanten en gång kom på skaren och drog en kälke efter sig för att köpa hö åt den enda kon de hade kvar, för höet hade tagit slut för dem. Hon hade inga pengar men sa att pensionen snart skulle komma så om hon fick ta hö så länge skulle hon betala sedan. ”Inga pengar, inget hö” hade Ivar Albert sagt så tanten fick vända om och gå hela vägen tillbaka i oförrättat ärende. Den som berättade detta för mig sa att Ivar Albert kunde ha lastat stora höskrindan efter hästen och kört dit ett stort hölass alldeles gratis.

På slutet blev Ivar Albert senil. Bland annat letade koerna i februari. Barnen var rädd att han skulle springa bort så de stängde in honom i en liten skrubb bredvid muren. Där var det varmt och det fanns en säng så han kunde vila. Lodbössan var stoppad full med järnskrot så att Ivar Albert inte skulle få för sig att han skulle ut och jaga och kunna skjuta något eller någon.

Många var skyldiga Ivar Albert pengar. Hann lånade ut mot revers med 5 % ränta. John Andersson i Nästansjö var en av dem som hade lånat pengar men Ivar Albert hann dö innan skulden var betald. Då berättade Johan att Oskar kom hem till dem en gång och de tyckte det var konstigt för han ställde sig bara i dörren och hälsade inte utan gick runt och kollade runt i huset. De trodde att han blivit lite snurrig men de frågade om han ville något. ”Jag skulle bara kolla om det fanns täckning för reversen…” Då betalade John tillbaka pengarna.

Familjen levererade mjölk till mejeriet och drog mjölkhinkarna på cykelkärran de två kilometerna till vägen.

Båda barnen hade TBC och hamnade på sanatorium i Vännäs. I och med det la de ned djurhållningen och arrenderade ut slåttern. De hade kalvar på somrarna efter det.

Det sägs att Ivar Albert när han blivit gammal grävde ner två mejeribyttor med silvermynt någon stans på gården. Många har letat de pengarna genom åren. Även jag har letat skatten och jag hade en bra idé om var den fanns för det finns nämligen en brunn bakom ladugården och ibland om somrarna sinar vattnet i den brunnen. Där på botten hade jag räknat ut att Ivar Albert gömt sina pengar så jag var där en kväll och grävde men inte fanns det några pengar där…

Nästansjö elförening startade i början av 40-talet. Bönderna högg och körde ut stolparna på sina egna skiften. Nästansjömyra med revlen var svårframkomlig så någon hade föreslagit att de skulle höra med Oskar. Det gjorde de mycket riktigt och Oskar lastade stolparna och körde ut dem med hästen så myrgôre bara sprutade bakom hästen.

Här i Stabburnäs var det från början bara en gård och den låg på Näset. Sörgården var andra gården (det är den jag kom ifrån). Tredje gården var på Berget. När de här gårdarna var som störst, var det 33 byggnader på varje gård: häbren, kornlader, fårhus och många andra. I mitten av 1800-talet var Berget Nästansjö skifteslags största hemman. Det fanns badhus på alla gårdar.

Förr i tiden kom folket i byn och tittade på den döde i kistan. Ture Hedlunds mamma Linnéa minns när hon var liten och var upp på Berget och tittade på Per Alfred som var död då han blivit ihjälsparkad av hästar. De var dit och tittade och drack kaffe.
Ture Hedlunds pappa byggde ett Per Albins torp som enligt ritningen skulle vara 5 x 6 meter med det tyckte Hedlund var så bedrövligt så han utökade stugan med en meter runt om. Därför var det nära att han blev nekad lån när de kom och besiktade det sedan men till slut hade det ändå gått vägen.

I början av 1900-talet var det närmare 15 familjer i byn men vissa bodde i samma hus och de flesta hade många barn. Både min morfar Hilmar Nilsson och hans bror Konrad Nilsson hade tolv barn vardera. Vi var flera familjer i samma gård.

Minnen från Nästansjö